Kapitel 6 Videdalskolan 2B

Jag gick fram till dörren och tog tag i handtaget. Precis när jag skulle öppna dörren så kände jag att det fanns någon bakom mig. Jag vände mig om och längre ner i korridoren stod det en pojke som såg ut att vara i min ålder. Jag sprang mot honom och ju närmare jag kom insåg jag att det var min kompis som jag skulle besöka. Jag kramade honom hårt och attackerade honom med frågor, men han sa ingenting. Han bara stod helt stilla och stirrade på mig. Jag undrade om han var sur på mig eller vad var det för fel? Jag försökte knuffa till honom och då insåg jag att han var förstenad. Jag började darra av rädsla och paniken växte inom mig. Bakom mig hörde jag ett obehagligt och skrämande skratt som kom närmare och närmare och närmare…

Jag samlade alla krafter jag hade kvar och allt mod och jag vände mig om. Där kom hon, den elaka och fruktansvärda Svarta Madam, men vänta… Bakom henne såg jag ett vitt ljus som närmade sig både mig och Svarta Madam. Det vita ljuset lugnade mig på något sätt och gav mig hopp. Det vita ljuset visade sig vara vita Madam och bredvid henne fanns gastarna, hennes trogna snälla spöken.

Slagsmål bröt ut. Vita Madam hoppade på Svarta Madam. Jag sprang fram emot dem och just när jag skulle ta tag i Svarta Madam kom ett stort magimoln och jag kunde inte se någonting. När röken gått bort såg jag ett svart märke där Svarta Madam hade stått och hon var borta. Vita Madam kom fram och jag gav henne världens längsta kram. Sen gick hon fram till min vän och förvandlade honom till en pojke igen. Sen försvann vita Madam.

Nu kom det där ljudet igen. Den här gången blev ljudet högre och högre och jag upptäckte att ljudet kom från dörren längst ner i hallen. Jag tog tag i min kompis och tillsammans gick vi mot dörren. När jag kom närmare dörren hörde jag även röster. De rösterna som i början hade skrämt mig lät nu bekanta. En av rösterna var min mammas. Jag tog återigen tag i dörrhandtaget och nu öppnade jag dörren. Ett starkt ljus bländade mig och när jag försökte öppna ögonen kände jag helt plötsligt hur någon tog tag i mig och började skaka mig.

Jag öppnar ögonen och där står hon…min mamma. Hon ger mig en puss och frågar hur det är med mig. Hon säger till mig att gå och tvätta av mig, då jag var alldeles svettig, och sedan komma till matbordet och äta frukost. Vid frukost bordet berättar jag om min dröm och hon tröstar mig och säger att hon har en överraskning.

Det ringer på dörren och när jag öppnar står min kompis utanför. Jag blir så glad att se honom att jag råkar putta omkull honom när jag ska krama honom. Resten av dagen tillbringade jag med min kompis och vi köpte en swagway och åkte på den.

Snipp snapp snut så var denna skrivarstafetten slut J

Kapitel 5 (Risebergaskolan 2B)

Jag förstod inte. Hur kunde min telefon ringa nu?! Batteriet i telefonen hade ju tagit slut när jag var i fast i hissen… Jag tänkte inte mer på det utan svarade snabbt i telefonen samtidigt som det andra ljudet fortsatte att ringa någonstans i källaren.

Så orolig mamma måste ha varit… Jag tog upp telefonen och tryckte snabbt på den gröna svarsknappen.

”Mamma”, säger jag med darrande röst.

Jag får inget svar.

 ”Mamma”, säger jag igen. Denna gång med ännu mer rädsla i rösten.

”Hallå”, säger någon i luren. Jag hör direkt att det inte är min mamma.

 ”Vem är detta”, säger jag, men jag vet redan vem det är.

 ”Var är min mamma?”.

Svarta Madame skrattar elakt i luren, ”ha ha ha ha ha…..”. Sedan bryts samtalet.

Jag känner hur tårarna bränner i ögonen. Hur kunde Svarta Madame hitta min mamma, var är min mamma? Paniken börjar växa inom mig och jag börjar springa runt i källaren, jag letar efter en utväg. Jag måste hitta min mamma, men jag kan inte koncentrera mig. Det andra ljudet i källaren stör mig. Vad är det för ljud? Det måste sluta…

Plötsligt är det någon som bankar hårt och bestämt på dörren. Den dörr som tidigare var mitt sista hopp ut till friheten. Jag stannar upp och lyssnar. Jag hör mörka röster och blir livrädd. Vem är det nu? Hur ska jag komma ut igen? Hur ska jag hitta min mamma?

Skrivarstafetten avsnitt 4 Risebergaskolan 2A

Skrivarstafetten avsnitt 4 Risebergaskolan 2A

 

….en zombiehund. Den började jaga mig. Zombiehunden var otroligt snabb och trots att jag sprang så snabbt jag kunde åt andra hållet, hann den snart ikapp mig. Jag hörde gläfsande ljud och kände att mitt byxben fastnat i något som visade sig vara hundens vassa käkar. Den slet och drog i mitt byxben, jag drog tillbaka men kom inte loss. Nu var jag så rädd att jag skrek rakt ut! – Snälla någon, hjälp!!!

Ingen verkade höra mig. Zombiehunden stirrade på mig med sina blodröda ögon. Hans käkar lät som svärden i fäktning. Med ett ryck så kastades jag baklänges! Mitt byxben var avslitet och hängde och slängde i zombiehundens gap. Precis när jag trodde att det var kört för mig så svalde zombiehunden ner mitt byxben. Vad skulle hända nu? Jag höll andan. Zombiehunden stirrade åter på mig och såg ut att gå till attack. Men då hände något, han började hosta och harkla sig. Pladask så föll han död ner!

Mitt byxben hade fastnat i hans hals och kvävt honom. Jag hade bara en tanke i huvudet, jag måste ut snabbt! Mina ben var skakiga men jag sprang så fort jag kunde. Efter en stund hamnade jag i ett mörkt, läskigt rum. Något andades mig i nacken. Det var den människoliknande varelsen Svarta Madam. Hon spottade och fräste, band fast mig med världens starkaste rep, samtidigt som hon svor en förbannelse över mig. Därefter smällde hon igen dörren. Jag kände att jag blev sjuk och började kräkas. Plötsligt hör jag en ringsignal! Jag får loss handen och når mobilen i fickan. Det är mamma som ringer. Så hörs ännu en signal, är det min väckarklocka?

Kapitel 3 (Höjaskolan 3A)

Jag försökte nå upp till luckan, som var en nödlucka, men den var stängd. Då plötsligt såg jag en yxa som var innanför en liten glasbox. Jag funderade en stund hur jag skulle komma åt yxan, men eftersom jag har lärt mig taekwondo så var det en lätt match att sparka sönder glasboxen och få ut yxan.

Jag tog ut yxan ur glasboxen, men ett problem kvarstod. Hur skulle jag nå luckan som var uppe i taket. Paniken växte lukten blev bara starkare och starkare. Jag hostade och kände mig illamående. Det luktade som gammal fisk, och jag som inte gillar fisk.

Plötsligt med ett knakande ljud föll hissen ned i en hisnande fart. Du som har åkt karusellen ” fritt fall” vet vad jag talar om, så fort gick det. Rädslan blev större och större. Hissen stannade slutligen längst ner på källarvåningsplanet. Dörrarna öppnades sakta, sakta med ett gnisslande ljud. Vilket konstigt ställe och vilken en underlig hiss.

Jag såg en sista gång i spegeln. Då såg jag ett gammalt rynkigt ansikte med en grå mustasch, som jag tyckte mig känna igen. Ansiktet var jag själv som gammal. Förtvivlat rusade jag ut från hissen, snubblande på mina skosnören. Jag ramlade framlänges med ansiktet rakt ner i en slags låda, som var full av kryp. Krypen liknade skalbaggar med guldskimrande skal. Det uppvirvlade dammet från lådan fick mig att nysa och jag kände mig äcklad av insekterna. I lådan såg jag plötsligt en gammal antik bok, med en titel som jag inte kunde läsa. Jag öppnade nyfiket boken och ett blad föll ur. Det var en karta över ett höghus och en källarvåning med pilar som visade hur man skulle komma ut. Vänta lite det var ju den här källarvåningen och det här höghuset. Jag tog upp kartan och tittade på den. Framför mig såg jag en lång gång och den fanns även på kartan. I slutet av gången verkade det finnas en dörr och jag såg ljus. Nu visste jag att det fanns en väg ut till friheten. Jag närmade mig dörren och ljusstrimman.

Dörren slets upp av en människa, åtminstone tror jag att det var en människa, som rusade ut genom gången och efter hen följde…

 

 

 

Kapitel 2

Kapitel 2 (Rosengårdsskolan 3B)

Jag kände mig livrädd. Mitt hjärta dunkade snabbare och hårdare än vad det någonsin hade gjort. Mina tårar började rinna nerför kinderna, benen skakade och jag kände hur de vek ihop sig under mig. Sittandes på det kalla, hårda och smutsiga hissgolvet kände jag hur munnen öppnade sig och jag försökte ropa på hjälp. Men inget ljud kom ut från min mun. När jag trodde att det inte kunde bli värre tog batteriet i mobilen också slut och det lilla ljus jag hade haft försvann. Jag kände hur hoppet om att bli hittad började försvinna.

Plötsligt mitt i all rädsla hörde jag mumlande ljud utanför hissen. Jag kunde inte riktigt höra var ljudet kom ifrån.  Jag försökte andas djupt för att lugna ner mig och på något sätt kalla på hjälp. Fortfarande kunde jag inte få ut några ljud från min mun. Istället knöt jag min hand hårt och började banka kraftfullt och vilt på hissdörren. Efter ett tag kände jag att orken försvann från mina armar och händer. Det kändes hopplöst, ingen hörde mig! Det mumlande ljudet hade försvunnit utan att någon hade upptäckt mig.  Mina tårar rann nu inte längre längs mina kinder, de forsade ner.

Jag kände mig plötsligt så trött och förtvivlad att jag la mig ner på golvet. Mina ögonlock blev tyngre och tyngre. Jag ville bara somna och vakna och inse att detta var en fruktansvärd mardröm.

En sekund senare började otroligt nog lampan i hissen blinka. Jag kastade mig upp och kände att hoppet började komma tillbaka. Det sprakade till i lampan och plötsligt sken den som vanligt igen.

Det starka skenet från lampan kändes obehagligt för mina ögon som nu hade vant sig vid mörkret i den kalla hissen. Efter en stund kunde jag titta mig omkring som vanligt igen. Mina ögon vandrade noga genom hissen för att hitta en väg ut eller någonting som kunde hjälpa mig ut.

På en av väggarna såg jag en smutsig, sprucken spegel full med röd färg eller var det blod. I vanliga fall hade jag blivit skrämd av det röda på spegeln men just nu var min enda tanke att ta mig ut. Under spegeln satt ett långt löst räcke som hängde lite snett. Jag funderade på vad det skulle användas till. Samtidigt som jag upptäckte räcket fylldes hissen med en obehaglig lukt. Jag tittade uppåt för att se var lukten kom ifrån.

Då såg jag det! En lucka i taket……

Början på berättelsen

Den här inledningen på berättelsen är skriven av författaren Torsten Bengtsson:

Kapitel 1


Det var en mörk kväll. Ute var det busväder. Vinden slet i mina kläder, löven virvlade framför mina fötter och regnet piskade mot ansiktet.  Jag var på väg till min kompis som bodde i ett höghus en bit bort. Nu gick jag genom en park. Bakom mig hördes ett brak. Jag vände mig om. Ett träd hade fallit över stigen. Jag kände hjärtat slå hårt i brösten. När som helst kunde nästa träd falla. Jag började springa. Jag ville bort från parken, träden och stormen.


Till slut såg jag huset. Det var tio vångar högt. Jag öppnade ytterdörren, klev in i trappan och kände den sköna inomhusvärmen. Där inne tystnade äntligen stormen. Jag stod stilla ett par sekunder för att hämta andan. Det droppade från håret. Jag var genomblöt.

En bit bort såg jag hissen. Jag gick förbi en barnvagn och en cykel utan framhjul. Inne i hissen hade någon klottrat på väggarna. På golvet låg en hopknycklad burk bredvid en gammal fimp. Jag tryckte på knappen med nummer tio. Min kompis bodde på den översta våningen. Hissen startade med ett ryck. Den började långsamt med en viss klagan röra sig uppåt. Mellan våning fyra och fem hände det. Hissen stannade. Lampan i taket slocknade. Det blev kolsvart. Jag såg ingenting. Rädslan gick som en elektrisk stöt genom kroppen.

"Ta det lugnt. Det löser sig" viskade jag för att lugna mig själv.

"Måste tänka" fortsatte jag.

Då kom jag på det. Jag hade mobilen i fickan. Med den lyste jag upp hissen. Jag kände på dörren. Den gick inte att öppna. Då tryckte jag på larm knappen. Men inget hände.

Sedan gjorde jag nästa upptäckt. Den skrämde mig. Mobilen hade ingen täckning. Det gick inte att ringa efter hjälp. Hur skulle jag nu komma ut?

Välkommen till skrivarstafettbloggen

På denna blogg kommer klasser i hela Öster att tillsammans blogga ihop en berättelse. Vi har fått en början av författareTorsten Bengtsson och snart sätter vi igång.